Konstgjord andning

Ibland behöver man stanna upp och fundera. På vad det är som egentligen händer. Nu har jag tid till det. Jag får nämligen för första gången på sju år betalt för att vara ledig.

Jag kommer på mig själv med att tycka det är litet konstigt. Som om jag inte förtjänar att få betalt för att ta sovmorgon, hinna läsa hela tidningen, titta ut genom fönsterrutor, lyssna på skivor som försummats, återupptäcka det fina med skönlitteratur.

I samband med uppsatsförfattande inom den historia jag för sisådär ett och ett halvt år sedan läste, snubblade jag över en återberättad version av en episod som utspelat sig i min hemby en handfull år in på förra seklet. Järnvägsstationen, som nu också fungerade som postutlämningsstation, får besök av en äldre herre som hämtar ut sin första pensionsutbetalning. Folkpensionen var någonting helt nytt, och efter att ha kontrollerat innehållet i sitt kuvert konstaterar samma man skeptiskt att "detta kan väl aldrig hålla!". Samhällsstöd av detta slag, var någonting alldeles nytt. Och likafullt en samhällsekonomisk ohållbarhet, enligt mannens världsbild.

Litet så känns det. Som någonting jag inte förtjänat.

Nu när jag får tid att fundera, kan jag känna att det varit rätt bra för mig att inte ha hunnit med att fundera så mycket som det tidsmässigt generösa studentlivet tillät. Inte samma utrymme för grubblerier och eftertanke, helt enkelt.

Nu, däremot, får jag tid att fundera på hur samtiden ser ut. På att hon kallar någon annan för älskling på Facebook. På hur jag inte bryr mig nämnvärt om det. På varför saker blir som de blir. På min oförmåga.

Jag har en känsla av att jag kommer få anledning att återkomma i ärendet.