This guy I know

Mannen på bilden är 26 år gammal. Han är inte rädd för att bli gammal, men är rädd för att hans omgivning ska bli det. Han har enligt sitt examensbevis läst 120 högskolepoäng svenska, men kan ibland ha svårt att komma ihåg vilket som är vilket av substantiv, adjektiv och verb. Det händer att han pratar högt med sig själv.

Han bor ensam. Han skulle kunna göra oerhört mycket mer för miljön och för sin omvärld. Det får han ibland dåligt samvete för. Dåligt samvete får han också för att han är dålig på att höra av sig till människor. Han tycker om att åka tåg.

Popmusik ersätter en tystnad han ibland fruktar. Kanske har det att göra med någon form av rädsla för att se den egna ensamheten. Som om den vore någonting att undvika. Han har på senare år utvecklat någon form av respekt för människor som lever sina liv på ett mer dekadent sätt, och är avundsjuk på de människor som tycks kunna bortse från vardagens bekymmer och se bortom dem.

Han önskar att han visste mer om konst, om formgivning, om ekonomi, om naturvetenskap, om politik, om vin, om språk, om matlagning, om Asien, om att bygga hus och om juridik. Han borde motionera mera. Han har blivit medveten om sin benägenhet att stanna i trygghetszonen, bakom text och bakom mobiltelefon- och dataskärmar. Det har gjort att han nu försöker tacka ja till erbjudanden om sociala aktiviteter som han tidigare kanske undvikit, och påtalar i dessa situationer för sig själv nyttan av att träffa nya människor.

Han tänker en hel del på hur han uppfattas av andra människor, vilket gör att en kraftig självcensur emellanåt filtrerar bort delar av hans personlighet i möte med omvärlden. Han är osäker på om blod är tjockare än vatten, men skulle utan förbehåll offra vitala organ, ekonomi och hälsa, om det innebar en betydande tjänst för någon i hans familj. I synnerhet när det gäller hans syskons döttrar och söner.

Han är rädd för att inte räcka till. För att någon när som helst ska knacka honom på axeln och säga Men herregud, har du glömt att göra detta!?. Han har även på senare år börjat respektera höjder på ett helt annat sätt än i sin ungdom. Samma sak gäller i trafiken. Därför känner han sig ibland ganska obekväm med att sitta på passagerarsidan, där makt över fart, avstånd och människors hälsa helt ligger utanför hans egen kontroll.

Han tycker för tillfället att detta är världens bästa låt.