Spelet. Och då talar jag inte om grabbighetstragedin till bok med samma namn, utan mer om det verkliga livet utanför nattklubbar dit människorna med dyra frisyrer går. Detta handlar alltså om verkligheten. Där saker händer vanliga människor med vanliga känslor.
Ett leende, en beundransvärd personlighet. En humor, en likhet, ett helt fantastiskt och impulsivt skratt. Socialt umgänge, gemensamma skratt och indikationer om att detta var rätt.
Sedan små, små förändringar. Ändringar i uttryck, tonfall. Bokstäver som ersatte andra. Ett ensidigt initiativtagande. Små, knappt urskiljbara, signaler som indikerade ett slags plötsligt status quo.
Fast kanske inte. Eftersom jag inte fattar. Detta kanske är ett inlägg jag kommer skratta åt om ett par veckor, men nu får definitivt frågetecknet kvarstå.
Usch. Jag hade verkligen glömt hur jobbigt sånt här kan vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar