Om att inte fatta

Nej, detta blir jag aldrig bra på.

Spelet. Och då talar jag inte om grabbighetstragedin till bok med samma namn, utan mer om det verkliga livet utanför nattklubbar dit människorna med dyra frisyrer går. Detta handlar alltså om verkligheten. Där saker händer vanliga människor med vanliga känslor.

Ett leende, en beundransvärd personlighet. En humor, en likhet, ett helt fantastiskt och impulsivt skratt. Socialt umgänge, gemensamma skratt och indikationer om att detta var rätt.

Sedan små, små förändringar. Ändringar i uttryck, tonfall. Bokstäver som ersatte andra. Ett ensidigt initiativtagande. Små, knappt urskiljbara, signaler som indikerade ett slags plötsligt status quo.

Fast kanske inte. Eftersom jag inte fattar. Detta kanske är ett inlägg jag kommer skratta åt om ett par veckor, men nu får definitivt frågetecknet kvarstå.

Usch. Jag hade verkligen glömt hur jobbigt sånt här kan vara.

Lite skamset

Nej, jag har inte känt något större behov av att få tankemässigt utlopp i textform. Men jag kan åtminstone ge en ansats till att förklara varför.

Det handlar om ork. Arbete sliter. Klockan tjugo över sex varje morgon ringer alarmet på min telefon. Jag famlar ett par gånger för att strypa orsaken till min avbrutna sömn, lyckas snooza i tron att jag stängt av alarmet. När jag cirka 10 minuter senare kliver ur duschen, upptäcker jag att så inte är fallet och tvingas stänga av signalen ännu en gång.

Frukosten är ganska osexig. Någon diffus form av müsli utblandad med yoghurt i fruktkostym. Sedan brer jag ett par smörgåsar som jag kan stressa i mig cirka fem timmar senare under en ofta ganska tight inklämd lunchrast.

Klockan kvart över sju lämnar min buss Partille station. Jag sitter på den. Och det gör jag inte för att jag går hemifrån i god tid, utan för att jag fortfarande har ett hyfsat löpsteg om inte sträckan är alltför lång. Strax efter halv åtta kliver jag av bussen utanför en av stans vackraste byggnader. SKF:s gamla fabriksentré i Gamlestan. Men den ska jag inte in genom. Istället vänder jag kängornas sulor i motsatt riktning och beger mig ett hundratal meter bort till skolan där jag numera arbetar.

Efter att ha hängt av mig kläder i arbetsrummet jag delar med ett tiotal andra lärare, beger jag mig mot expeditionen för att få klarhet i hur min arbetsdag skall se ut. Det hela hänger på hur många andra lärare som saknas runt om i verksamheten. Saknas många lärare får jag ofta en ganska förjävlig dag. Har man dessutom än mer oflyt så är de lärarna som saknas sådana lärare som helt struntar i vad som händer i klassen när de är borta - eller kanske än mer korrekt vad klassens vikarie skall ägna sig åt med klassen under lektionspasset. Det kan bli litet problematiskt då det handlar om exempelvis NO-ämnen eller lektioner i spanska (som är ett språk där mina kunskaper sträcker sig till Hola! och Cerveza, ungefär).

Trots att jag ganska sällan behöver planera eller ta hand om efterarbete, blir det ofta ganska intensiva dagar, eftersom jag har fler undervisningstimmar än en "vanlig" lärare.

Nu låter det precis som jag inte uppskattar mitt arbete. Men så är det naturligtvis inte. Nu har jag ju på allvar lärt känna både lärare, elever och övrig skolpersonal. Och det finns faktiskt inte många kickar som slår den där man känner när man faktiskt lärt någon någonting. Eller när elever på olika (ofta ganska subtila) sätt visar att de uppskattar det man gör. Den spontana respons man som lärare får från sina elever är nog till typ 75% negativ, även om den ytterst sällan eller nästan aldrig är riktad mot dig som person. Och trots att de positiva signalerna, som någonstans är det som gör jobbet fantastiskt, är så lätträknade under en arbetsvecka, så är det ändå så jävla värt det. - - - - + blir liksom + i slutändan. Det är förmodligen ganska unikt bland övriga yrken på marknaden.

För jag kan nog ändå säga att jag har ett av de bästa jobben i världen ändå. Kanske inte "jobba med att bygga husen på Legoland"-nivå, men fan nästan alltså.

Fortfarande roligast.

Det förföriska i det förjävliga

Lycka. Är det det livet går ut på? Endorfiner, rus, tillfredsställelse och så vidare? Kanske. Att få det bra och allt det där.

För många människor är lycka samma sak som glädje. Att vara glad. Själv ser jag nog mer lyckan som ett slags permanent tillstånd. Ett som sträcker sig över humörets nycker och de dagliga, yttre faktorer som inverkar på just detta.

Det svarta är också en del av lyckan. Om kontrasternas betydelse för välbefinnandet tror jag redan att jag funderat kring tidigare (orkar inte kolla), men utöver det vill jag också mena att jag nånstans mitt i tillvarons svackor, på ett milt uttryckt paradoxalt sätt, kan känna mig ganska väl till mods. Att det någonstans är lite skönt att må dåligt. Det kan säkert låta helt bisarrt, men så är det faktiskt.

Här kan också en tydlig skillnad mellan Oskar, 26 år och Oskar, 17 år hittas. Hos den senare var svackan svartare är nätterna i pojkrummet. För Oskar, 26 år, har däremot svackan blivit en accepterad del av livet och kanske också därför mer uthärdlig. Rentav helt okej, faktiskt. Och det känns nästan mer och mer konstigt ju mer jag tänker på det.

Någon vände blad och berättelsen tog en ny väg. Från sidor, rader och bokstäver som handlat om Stora Hörsalen på Humanisten, jämförande seminariediskussioner, bussbyte vid Svingeln och en känsla av att hasa sig baklänges in i framtiden - mot sidor med mer konkret innehåll. Sidor om verkligheten. Om en tydligare väg in i ännu inte upplevd tid.

En grundkurs i religion blev en anställning och ett vikariat vid en högstadieskola. En mer jordnära och inrutad tillvaro, istället för innerstadsliv med kaffe i pappersmugg och vetenskapliga syner på världsreligionerna. Ironiskt nog också ett billigare liv, trots ett ordentligt kliv på den kapitalistiska stegen. Arbete 8-16 och ofta längre, stimulerar inte konsumtion - utan mer basala fysiska behov såsom sömn och hunger.

Det är fint att vara tillbaka i verkligheten. Att vara behövd istället för att behöva. Att prata och agera istället för att anteckna. Att arbeta åt någon annan än sig själv. Det är tuffare, men ändå så oändligt mycket mer utvecklande.

Höst, möbler, det metafysiska och grannen ovanpå

Längtan efter någonting annat tog mig norrut. Från blåsig småstad och en förutsägbar tillvaro till blåsig storstad och en mer oförutsägbar tillvaro. Längtan efter någonting nytt, någonting utmanande, någonting mer. Kanske rentav längtan efter någon.

Jag är iallafall up and runnin'. Billiga möbler är på plats, jag förstår när och var bussar och pendeltåg färdas. Jag vet var man handlar mat, var man tvättar kläder och hur grannen ovanpå låter när han lär sig spela gitarr.

Tre dagar i veckan tillbringar jag tid i universitetslokaler och lär mig saker om religion och vetenskapen som studerar den. Det är spännande på flera sätt. I en grupp bestående av närmare hundra individer, syns både judiska kippor, muslimska slöjor och människor med kors i kedjor runt halsen. Det är en fascinerande miljö, där många av studenterna förefaller vara troende i olika riktningar.

Jag gillar religiösa. De är alltid så trevliga. För något år sedan i samband med en praktik inom min lärarutbildning, talade jag med en lärare som undervisade i religionsvetenskap på gymnasienivå. Hon sade att det finns undersökningar som visar att religiösa människor är lyckligare än andra människor. Det tror jag stämmer. Livet är naturligtvis förjävligt för dem ibland också, men trösten i det andliga är kanske inte att underskatta ändå. Spelar det nån roll om Gud finns, liksom?

Missförstå mig inte nu. Jag är inte på väg att byta ut mina svordomar mot böner eller mina middagar mot koshergodkända sådana. Inte heller lär jag aktivt söka kontakt med mitt andliga jag eller andra metafysiska fenomen.

Men jag tycker det är jäkligt spännande och fascinerande hur en så stor del av jordens befolkning kan ägna sig åt någonting som de flesta i min bekantskapskrets skulle beskriva som påhittade sagor och rentav trams (trots att acceptansen gentemot en tro på detta, närmast brännmärkts in i oss). Sånt där sysslar ju inte vi med. Vi vet ju bättre. Och visst ser sociologen det uppenbara i religionens vara, via miljöaspekten av hur vi formas som människor. Men det gör det hela inte mindre intressant.

Nåväl. Hösten har börjat iallafall. Det var mest det jag ville berätta.

Sommar 2011

Jag har inte läst ut en enda bok i sommar. Ska jag skriva saker hamnar orden fel och bokstäver tar varandras platser. Det språk, inom vilket jag läst 120 högskolepoäng och därmed är behörig att undervisa på gymnasienivå, har känts som ett främmande sådant de senaste månaderna.

Kanske har jag drabbats av en semesterorienterad lättja. Eller också är medier såsom radio och tv mer gångbara när en trött industrikropp skall koppla av. Hur som helst har jag inte känt särskilt stora behov av att vända ut och in på min sommar i textform. Det har varken funnits ett behov av det eller en vilja och en lust att genomföra det.

Därför låter jag istället bilder och ljud berätta om den finaste dagen jag hade denna sommaren.

Jag vågade åtminstone

Nånstans mitt i alltihop sitter jag igen. Tänker på hur allt kunde ha blivit, hur allt förmodligen kommer bli.

Jag föll. På det där bra sättet. Det var ett leende, en dialekt, ett spontant skratt och en sällsynt skarpsynthet. Det var en delad humor, en svårtolkad blick och någon slags sunt vilande aura av trygghet.

Är det någonting jag är riktigt obeskrivligt värdelös på, är det att läsa av mänskliga signaler. Det jobbigaste med just denna egenskap, är att jag är så oerhört medveten om just min avsaknad av avkodningsegenskaper. Denna insikt har gjort att jag många gånger ignorerat vad som i de flesta människors huvuden skulle uppfattats som uppenbara signaler om att en famn är på väg att öppnas.

Varför gör man då det? Jo, för att undvika att hamna i obekväma situationer. För att undvika att relationer som åtminstone kunde utvecklas till en fin vänskap, skall förstöras av en känslomässig obalans. En relation där ett skratt och en blick uppfattas på ett sätt av den ena berörda, och på ett helt annat sätt av den andra. Eller en relation där man inte längre vågar vara sig själv fullt ut, eftersom den andra personen vet.

Men denna gången vågade jag. Jag riskerade. Jag sade som det var (och kanske till viss del fortfarande är). Jag öppnade en lucka till huvud och bröstkorg.

Problemet var bara att det som obekvämt och forcerat tog sig ur min egen kropp inte påminde om det som personen ifråga kände. Och, tro mig, det finns få situationer då det är så jävla litet värt att vara "en grym kille", "en av de roligaste personerna jag känner" eller en kille som "förtjänar bättre", som just där och då.

Trots allt är jag stolt över mig själv som (visserligen med viss hjälp av vin) vågade. Snart är det min tur. Det måste det vara.

Vad som hänt sen sist

Nedslag i nuet

Jag sitter vid ett köksbord i södra Västergötlands skogar. På gräsmattan utanför fönsterrutan kämpar en koltrasthane frenetiskt med en chanslös daggmask. Koltrasten har sitt sommarboende i en av trädgårdens björkar, och har blivit en fin kompis till frukosten. Hade jag varit en fågel, hade jag velat vara en koltrast.

Min värld gungar en aning för tillfället. Nattarbetet gör att kroppen blir märkligt utmattad och att sömnkvalitén stundtals liknar en småbarnsförälders. Detta är en av många anledningar till att jag beundrar många av mina arbetskamrater. Okomplicerade människor som går till en fabrik, arbetar, skämtar om hur tråkigt jobbet är, dricker tunt automatkaffe, går runt med olja på underarmarna, stämplar ut, åker hem och kommer tillbaka när skiftet återigen börjar. Människor som gör att jag kan låna pengar i fem år för att kunna arbeta med någonting roligare.

Hösten känns nära på ett obekvämt sätt. Kanske är det vädret. Juni har lurat oss, och bjuder på septemberväder. 26-gradig värme, dammande grusvägar och kylväskor med importerad lageröl känns avlägset. Kanske är det också det ovissa i min egen höst som gör sig påmint. Jag har en lägenhet i en stad jag inte känner sådär överdrivet många. Men utöver det, nästan bara ovisshet.

Ta mig till kärlek, ta mig till dans. Ge mig nåt som tar mig någon annanstans.

Plötsligt stannade allting. Köksklockans tickande hördes inte längre, flugan som envist försökt forcera glasrutan mot friheten tycktes avlägsen. Kylskåpets brummande upphörde.

"Fråga inte. Ring inte. Du vet varför."

Tre meningar slarvigt textade på en post it-lapp, fastklistrad på bordsskivan.

Han var nästan tränad i det. Att ständigt vara på sin vakt. Att tolka tonfall, att gå igenom hennes handväska när hon sov, att kolla hennes samtalslistor i mobilen. Detektivarbete i jakt på ledtrådar hade blivit hans vardag.

Visst hade han haft sina misstankar. Hon hade verkat reserverad de senaste dagarna. Irriterad och kort. Men han hade slagit bort tankarna. Det kunde väl ändå inte..? Det var ju nästan två år sedan sist. Saker och ting hade ordnat sig.

Men nu låg lappen där. Som det slutgiltiga erkännandet i en ständigt pågående rättegång.

I ett ögonblick av plötslig vrede slet han upp lappen från bordet. Han slöt fingrarna runt den och slog den knutna näven hårt mot pannan samtidigt som han i tystnad och med slutna ögon lät tårarna löpa längs kinderna. Benmusklerna gav upp och han föll på knä i det lilla köket.

Denna gången skulle varken hon eller han klara det. Det visste han.

Separation

Jag vet inte hur nostalgiska ni är. Själv är nog någon slags periodare. För ibland kan jag faktiskt hamna i tankebanor som på ett nästan panikartat sätt gör att jag vill spara allt i nuet. Dofter. Omedelbara känslor. Minnen av helt slumpmässiga och triviala händelser, minnen som normalt sett inte åtföljs av kategoriseringen minnesvärt. Människor i periferin.

I nuläget har jag ungefär 2,5 vecka kvar av mina knappa 5 år i Halmstad. En stad som jag många gånger avskytt, flera gånger älskat och resten av tiden haft svårt att förhålla mig till. Parallellt med en spänd förväntan inför det stundande miljöskiftet och de nya möjligheterna detta innebär, har jag mitt i alltihop börjat se den här staden på ett annorlunda sätt.

Hus som förut bara varit hus man cyklat eller till fots skyndat förbi, kan jag exempelvis stanna och betrakta i ett tiotal sekunder. Jag promenerar förbi parker där någonting trevligt hänt för flera år sedan. Jag kisar och ser den jag var då. Skrattande, ovetande.

Det är som om man vill spara allting. Trycka ner allt som i nuet sker och allt man i nuet känner i en av flyttlådorna, tillsammans med allt som redan hänt mig i denna staden. För att ha någonting att plocka fram de där ensamma kvällarna i den nya staden. Kvällar jag vet kommer komma.

Människor man pluggat med, människor man jobbat med, lappar som skickats på föreläsningar, okontrollerade festligheter, den värdelösa lägenheten på andra sidan motorvägen, kyssar, svek, tårar, den första skoldagen, kassörskorna på Hemköp, dagar med hemtentor och uppsatser i stadsbiblioteket, spelkvällar, cigaretter, tentapanik, promenader längs Nissan mot Örjans Vall, praktikperioder, quizkvällar, dagar man struntat i allt och bara köpt några öl och satt sig på en gräsplätt, vinden, regnet, hamnen, lärare, chefer, handledare, (den numera nedlagda) skivaffären med Nordeuropas mest oengagerade personal, järnvägsperrongen, FIFA 07-11, tisdagarna med Euro Talk, Vygotsky, Piaget.

Och tusen andra mer eller mindre viktiga saker.

Jag har naturligtvis förlikat mig med tanken på att detta snart inte är min hemstad längre. För det är ju egentligen inte det som är det verkliga problemet. Jag vill ju lämna. Problemet är att jag inte kan ta med mig alla de mentala situations- och miljöbundna minnesanteckningar som gjorts här mellan husen. I staden där inget händer, men det mesta ändå är rätt okej.

I'm coming out

Jag vet att det inte är helt PK (eller sunt heller, för den delen) att erkänna att man är en råkugge i en slags konsumtionshysteri av idag. Men here it comes:

JAG ÄLSKAR ATT ÄGA SAKER

Usch, nu får jag nog gå och duscha.

P.S. Igår köpte jag en sån här i examenspresent till mig själv. Visst har jag förtjänat den? Eller hur? Snälla, kom igen då... D.S.

A present from the past

För några veckor sen var jag på en fest med lite folk jag jobbar ihop med. På samma fest fanns en tjej som faller under kategorin "vän till en vän". Linnea, kan hon ha hetat så? Aja, hur som helst. Redan efter ett par minuter var jag helt säker på att jag träffat henne förut i något sammanhang. Till saken hör att jag inbillar mig att jag är hyfsat bra på ansikten, medan jag säkert vet att jag är dålig på namn.

Det dröjde inte lång tid in på tillställningen innan så mysteriets dimmor hade skingrats. I köket, båda på jakt efter öl (och i flykt från Iron Maiden via Spotify, styrt av två killar "som varit på Sweden Rock sex gånger"), berättar hon att vi träffats en kväll i vintras. I Halmstadvimlet, nånstans i närheten av en bardisk.

Det visar sig att jag (i Halmstadvimlet, nånstans i närheten av en bardisk) presenterat mig och berömt hennes röda Dr Martens. Att vi i princip bara presenterat oss för varandra innan jag gjort ett djupdyk i mitt eget fulla jag, och uppenbart, fått henne att haja till en aning. Man delar ju som bekant inte inre funderingar med främlingar. Konversationen pågick bara ett par minuter, innan hon skulle iväg på toaletten och jag iväg för att fylla på någonting redan överfullt.

Sen sågs vi inte mer. Förrän just denna kväll hos våra gemensamma bekanta. Min spontana tanke (som i sanningens namn framträtt en aning för ofta det senaste halvåret) då hon berättar om vårt möte några månader tidigare, blir ungefär som när man ser en polisbil. Ja, ni vet.. "Ok, vad har jag nu gjort?", ungefär. Men istället för ett syrligt raljerande över vilka sociala koder jag brutit mot, får jag faktiskt en rakt motsatt reaktion från tjejen ifråga.

Hon menar alltså, helt uppriktigt, att jag fått henne att fundera över sin egen livssituation. Jag hade använt metaforen "att stå med ett ben i det förflutna, ett ben i framtiden och inte ha en jävla aning om var resten av kroppen befinner sig för tillfället". Så hade hon tydligen känt också, men inte hunnit med att berätta det för mig innan vi gått åt olika håll.

Festligheterna hos mina arbetskamrater tog slut och deltagarna spreds åt olika håll. Jag valde vägen om fler öl, cigaretter och bardiskar. Hon skulle hem till en pojkvän eller nåt liknande.

Sannolikt kommer jag aldrig träffa henne mer. Jag flyttar ju som bekant bort från denna stan om ganska exakt en månad. Men tanken fascinerar mig ändå att jag, i en så pass främmande människas liv, kanske har gjort nån skillnad nånstans. Kanske har jag bistått med den där sista pusselbiten som kompletterade ett nästan färdigt beslutsunderlag. Den tanken känns fin på nåt sätt.

En magkänsla att lita på

Ja, då var det hela bekräftat.

Du behöver nog se det här

För det är nämligen fantastiskt. Det var längesen nånting slog undan benen på mig redan efter en lyssning. Det är nåt med orgeln. Och gitarrslingan. Basgången. Och den sjukt okonventionella sången.

Sen är ju videon rasande vacker också. Mitt tips är att detta blir en sen Way Out West-bokning. Riktigt än har nämligen inte det hippa folket hittat till World Unite; Lucifer Youth Foundation (alltså, man måste ju älska namnet). Men det känns som en tidsfråga.

Edit: Hah! Jag var tydligen inte ute och spekulerade i blindo (http://www.festivalrykten.se/wu-lyf-till-way-out-west)

Note to self

När jag någon gång föräras möjligheten att leva i ett förhållande med "hon jag ännu inte träffat" skall jag:

- inte flytta till Oskarshamn, avregistrera mig från Facebook och sluta kommunicera via andra medier

- inte låta mina föräldrar eller svärföräldrar växelvis hälsa på var och varannan helg så att övriga aktiviteter blir omöjliga

- definitivt inte tacka nej till sociala aktiviteter enbart av anledningar styrda av min respektive

- höra av mig till folk då och då, trots att jag inte behöver

- bjuda hem singelfolk, trots att det sabbar den äckligt eftersökta parmiddags-symmetrin. man kan fan visst vara tre.

Sådär.

I brist på andra livstecken

Bifogar jag inledningen till min (ännu inte helt färdigställda) c-uppsats i historia. Den handlar ju lite om mig och där jag är från och sådär, så jag tänkte att det ändå kan vara okej.

1.1 Bakgrund

”Holsljunga – mitt i världen”. Ja, med en sådan slogan har byn länge marknadsfört sig. Huruvida Holsljunga verkligen ligger mitt i världen, torde vara en perspektivfråga. I många år befann sig byn helt klart mitt i min egen värld, då detta är den plats som stod som miljö för min egen barndom. En icke fullt så tendentiös beskrivning av Holsljunga, skulle kunna avslöja att byn ligger vackert belägen vid Holsjön i södra Västergötland, knappa fem mil söder om Borås, längs väg 154 mot Falkenberg – dit sträckan är ungefär sju mil.

Att i dagens kommunikationsbaserade samhälle leva på en landsort likt Holsljunga innebär ett obönhörligt behov av transport. I takt med att jordbrukssamhället luckrats upp, kan det exempelvis vara fråga om arbetspendling till närbelägna större orter. Det kan även handla om rent konsumtionsinriktade resor till handelsmöjligheter bostadsorten helt enkelt inte kan erbjuda, för att nämna några exempel. Om vi istället för att konstatera nutidstendenser, vänder våra blickar mot det Holsljunga vi skulle finna om vi färdades 100 år tillbaka i tiden, finner vi ett samhälle som skiljer sig från det nutida på en rad punkter. Den största och viktigaste skillnaden (trots att man till viss del skulle kunna hävda att väg 154 idag till viss del fyller dess funktion), är naturligtvis den järnväg som gick rakt igenom det som sedermera skulle bli byn Holsljungas centrala delar. Mellan åren 1900 och 1961, då Holsljungas tid som stationssamhälle slutligen var till ända, passerade dagligen tåg genom samhället. Det krävs inga mängder fantasi för att än idag se spår (även om det inte handlar om rälsvarianten) från den tid då stinsen stod posterad utanför stationshuset och lokens visslor tjöt. Jag är själv uppväxt längs den gata som idag bär namnet Gamla Järnvägen, endast ett tiotal meter från den gamla järnvägsbankens numera asfalterade bana och endast ett femtiotal meter från det stationshus, vilket än idag står som monument över en svunnen tid.

Även om Gamla Järnvägen idag kantas av villor och lägenhetslängor uppförda under 70- och 80-talet, ger den långa och raka gatan en tydlig bild av sitt ursprung. Beger man sig dessutom en kilometer eller två utanför byns kärna, ligger banvallen än idag som den lämnades vid sextiotalets början, då spåren slutligen revs upp och forslades bort.

Den där känslan

av att vandra runt i ett vakuum

av att fundera över varför fler inte bara struntar i allt

av att vara 25 och ett halvt år gammal och känna att det roligaste nog ligger bakom en

av att söka svaren på frågorna i kryptisk popmusik och nedladdad film

av att inse omöjligheten, men ändå fortsätta

av att förlika sig med tanken på att livet till 90% består av måsten, plikter, vanor och saker vi gör för att göra saker

av kapitulation som ändå aldrig tillåts bli en kapitulation

Roma Roma

För maximal upplevelse, ha på denna i bakgrunden.

Vart var vi? Jo, Rom. Två kamrater och jag. Tre nätter, två heldagar, solsken, vin, en stor portion kulturarv och fler asiater än i Asien. Det var överlag en oerhört lyckad resa detta.

För boende och flyg betalade vi strax under 1000 spänn. Tillkom gjorde naturligtvis mat, dryck, transporter och dessutom biljetter till fotbollsmatchen Lazio-Palermo. Men sett till vad vi faktiskt fick ut i helhet, hade det säkert blivit dyrare att ta en weekend i Stockholm exempelvis. Att det i Rom dessutom var ungefär 16-18 grader varmt, gjorde inte heller någon skada.

Det blev mycket gående. Infrastrukturen i Rom är inte i klass med den i London eller Berlin, men behöver egentligen inte vara det heller. Åtminstone inte ur turistsynpunkt, eftersom det är gångavstånd till det mesta (och inte skitdyrt med taxi om benen säger ifrån). Tunnelbanesystemet består av två korsande linjer, och är väl typ tio gånger större i städerna jag tidigare nämnde. Att gräva tunnlar under en stad som Rom är inte helt oproblematiskt, vilket naturligtvis är lätt att förstå med tanke på dess historia. Detta medför att det finns aningen för mycket bilar överallt.

Det samlade intrycket är, som antytts, positivt. Som den historia-sucker jag är, går det inte annat än fascineras av hur välbevarade framförallt alla byggnader är. Det är svårt att greppa när man traskar förbi Colosseum, att den byggnaden i stort sett såg likadan ut för 2000 år sedan.

Vädret gjorde också att man återfick hopp om livet igen. I måndags eftermiddag satt vi längst upp på Spanska trappan, med solen i ansiktet, skyddade från den svala vinden. En vagn i närheten sålde kalla öl, och livet innehöll inga problem överhuvudtaget. Så borde det alltid vara.

På Piazza Navona

Tiberns strand och Isola Tiberina (t.v.)

Ruiner vid Forum Romanum. Mitt i bilden ser man delar av den gamla akvedukten (som för övrigt kan vara det häftigaste i hela Roms historia).

Vittorio Emanuele-monumentet

Svenska turister framför det italienska justitiedepartementet

Ovanför Piazza Spagna (med kall öl)

I väntan på någonting annat

Jag antar att jag borde skriva några rader om Rom och eventuellt bifoga ett par bilder. Men det hinner jag inte nu, så håll istället tillgodo med dessa videoklipp. Det påminner mig förresten om att jag någon dag också skall skriva någonting om det finfina (f.d.?) bandet Peggy Lejonhjärta.

De två ljudklippen nedan har funnits publicerade på PLs Myspace-sida 4-5 år och var nog tilltänkta att hamna på uppföljaren till Viskningar och rop (2004). Nu verkar det inte bli så, varför jag i förmiddags beslöt att skicka upp dem på Youtube.

Med mitt sedvanliga flyt, dyker väl nån form av stämningsansökan upp som (alt. i form av) ett brev på posten. Men det får man ta. Allt för kulturen. Så här bra popmusik är hädelse att kasta bort.

42, bäst att skynda på

Bäst att hålla planen

Det känns som igår,

hon sa:

"Du förstår, vi är bara barn än"

Vi lovade små saker i din säng

Som att vi ska träffas där igen

Om ingen av oss har hittat hem

Hanna,

jag vet att du har väntat

på nån annan än den du fann

Vi hann aldrig se

att vi blev gamla

Men om du stannar och ser

på en som väntar

ser du framtiden i hans hand

Hanna,

jag ser två som väntar

om sanningen ska fram

Telefon, hon vill lägga på

Hon ska lägga barnen

Heja på,

har du glömt oss två?

Har du glömt bort planen?

Vi viskade små saker i din säng,

som aldrig ska höras där igen

Om du inte säger sanningen

Hanna,

jag vet att du har väntat

på nån annan än den du fann

Vi hann aldrig se

att vi blev gamla

Men om du stannar och ser

på en som väntar

ser du framtiden i hans hand

Hanna,

jag ser två som väntar

om sanningen ska fram

För två som väntar

finns bara en

Och jag tror alltid jag känt att

du väntar än

Hon gömmer små saker i din säng

Hanna,

jag vet att du har väntat

på nån annan än den du fann

Vi hann aldrig se

att vi blev gamla

Men om du stannar och ser

på en som väntar

ser du framtiden i hans hand

Hanna,

jag ser två som väntar

om sanningen ska fram

________________________________________________________________

Vad gör du? Vad gör jag?

En natt som denna i varsin stad

Vem träffar du? Vem träffar jag?

Jag träffar ingen annan

Vad säger du? Vad säger jag?

Om politiken som dryftas idag

Vem träffar dig? Vem träffar mig?

Träffar du nån annan?

Jag ligger ensam. Hur ligger du?

Är du en syrsa i baren nu?

Faller dom för dig, och snubblar dom då

på samma krog, jag snubblat på?

Jag stod på båten när vattnet läckte in

Och jag öste, men du låtsades inte se det

Jag trodde fan att du skulle hjälpa till

Men du ville inte stå still

och jag vågade inte be dig

Somnar du nån gång

och somnar du då

på samma sida jag somnar på?

Var vaknar du? Var vaknar jag?

På varsin sida vid varsitt hav

Åker du hem nu, längs sjuans spår

I samma kläder och smink,

du hade igår

Det har varit en hård dags natt,

men här kommer solen

Här kommer morgontidningen

Och där kan du läsa att

för eller senare måste en av oss förstå

att det var meningen

Så går jag, så går du

På varsin sida om landet nu

En går i väst, en går i öst

Du vädrar vår

Jag har lärt mig leva med höst

På varsin sida, på varsin strand

Träffar vi några andra

Efter lite mer research

Okej, efter det bifogade fotot i förra inlägget har det dykt upp mer material. Dessa befann sig strax efter den föregående bilden vid bildgoogling. Partille verkar ju grymt!

Jag kan se mig själv smälta in bra i båda gängen.

Uppföljning

Japp, What the future holds-inlägget gjorde faktiskt att jag började ta tag i saker och ting. Min plan för hösten ser därför nu ut som följer:

Vad? Grundkurs 30 poäng i antingen Religion eller Geografi.

Var? På GU. Boende förmodligen i Partille.

Varför? För att bredda min SO-kompetens och göra mig attraktiv på arbetsmarknaden (hallå..?), och för att - för all del - byta miljö. Dessutom ser det ut att lösa sig sjukt bra med lägenhet. Men det är inte helt 100 än, så jag tänker inte ropa "Kålle å Ada" riktigt ännu.

Eftersom jag som lärare är medveten om det vidgade textbegreppet följer nu en bild från en enkel google-sökning på ordet Partille. Två kartbilder dök upp först, och sen denna.

Japp, detta ser spännande ut. Lite som i CSI.

Saker som inspirerar

Ibland dyker småsaker upp i vardagen. Företeelser, intryck och rena ting - som på ett eller annat sätt får en att tänka till, själv bli sugen på att skapa eller rentav både och.

Låt mig ge er dagens scenario. I 22 elevarbeten rörande europeiska länder skall jag kika närmre på den språkliga delen. Detta skedde i eftermiddags med hjälp av kaffe och bakgrundsmusik i form av en samlingsskiva med Simon & Garfunkel. Från att ha varit djupt försjunken i ett, om sanningen ska fram, ganska dåligt arbete om Vitryssland, sätter jag mig plötsligt rakryggat upp i soffan.

Någonting faller på plats. Ett ögonblick av absolut klarsynthet, eller någonting liknande. Mitt i låten America av tidigare nämnda 60-talsduo. Visst har den alltid tillhört en av mina absoluta favoriter, men nu blev America på bara ett par sekunder någonting större och mer närvarande än den någonsin varit tidigare.

Vi befinner oss i en Greyhound-buss nånstans mitt på den nordamerikanska kontinenten, tillsammans med vår "jag"-person och hans Kathy.

"Toss me a cigarette, I think there's one in my raincoat"

"We smoked the last one an hour ago"

So I looked at the scenery, she read her magazine

And moon rose over an open field

"Kathy, I'm lost" I said, though I knew she was sleeping

"I'm empty and aching and I don't know why"

Visst är det briljant? Inom konst, litteratur, musik och så vidare, har jag alltid beundrat den där gåvan som så få har. Förmågan att säga så mycket mer än den yta man använder, i själva verket rymmer. Att med små medel skapa någonting stort och mångbottnat.

Folkhemmet 4 ever

Den lilla staden i det lilla landet befinner sig i ett skede mitt emellan natt och morgon. Ännu ingen sol, inte längre några stjärnor. En alarmklocka ringer någonstans på fel sida om drömmen. Ett ögonblicks panik, sedan ser en trött hand till att signalen upphör. Lika plötsligt som den börjat.

En stunds eftertanke och en kropp som ropar, skriker och förbannar pliktetikens baksida. Disciplinen segrar och beordrar en ännu icke fullt levande kropp att återigen konfrontera verkligheten.

Hygien, näring, koffein.

Minusgrader.

Tunnelseende, tunnelseende, tunnelseende. Tunnelbana, tunnelbana, tunnelbana.

I 40 år.

Välkommen till vuxenlivet. Har du tur ligger åtminstone någon bredvid dig i sängen.

Att blunda och ta steget

Den där känslan av att vara med ena benet i någonting man känner till och det andra i någonting okänt. Så skulle man kunna kalla det.

I ungefär tre år har min civilstatus varit oförändrat singulär. Gång på gång under denna period, har det visat sig vilken märklig process det är att försöka förändra den där statusen. Jag vet så väl vad jag har och vad jag gillar att sökfältet blir snävare än SD:ares människosyn.

Länge har jag intalat mig att den så indoktrinerade korrektheten i tvåsamheten varit överdriven och konstruerad på så många olika sätt. Det tycker jag fortfarande i mångt och mycket.

Problemet är bara att den där tvåsamheten är så förbannat trevlig. Åtminstone om den fungerar som den borde göra. Dessutom består problem två i att vägen till nyss nämnda tvåsamhet är så förbannat svårbegriplig och komplex. Hur lång den är, vet man aldrig heller. Ibland tvingas man dessutom dra i nödbromsen och kliva av, innan man nått ända fram.

Herregud så svävande och metaforiskt detta blev. Ändå är det inte hälften så rörigt som i mitt huvud.

Was passiert?

Jo, det ska jag berätta. Slutpraktikvecka fyra av fem har precis börjat. Jag har hand om all svenska för en sjundeklass, en åttondeklass och ett gäng niondeklassares Svenska 2. Dessutom är SO-lektionerna med åttondeklassen mitt ansvar.

Mitt i alltihopa vill dessutom de delkursansvariga för den efterföljande kursen att vi börjar tillägna oss kurslitteratur. Underbart.

Hur som helst har jag och två kamrater bokat en resa till Rom i mars. Det känns som vi (eller åtminstone jag) kommer vara värda lite semester då. Visserligen varar bara besöket lördag till tisdag, men ändå... Det är nånstans i runda slängar 16-18 grader varmt där nu, och då är det en hel månad kvar. Hej och välkommen, solsken!

I Halmstad är det tydligen höst igen, nämligen.

Hur saker fungerar i Oskars liv *UPPDATERAD*

För ungefär två timmar sen fick jag ett skrynkligt kvitto som en fantastiskt söt tjej skrivit sitt nummer på. Du spelar bra! Hör av dig. 073.... -nånting.

Efter ett kort samtal på sisådär fem minuter förstod jag att hon var på besök i stan och att hon skulle åka hem imorgon. Och att hon hade sällsynt god musiksmak.

När jag nu rotar igenom alla fickor kan jag inte hitta den där förbannade lappen. Nånstans på hemvägen ligger den förmodligen och blir oläslig i den återvändande snön. Härligt! Underbart!

Det är i såna här lägen man funderar på vad som faktiskt hade kunnat hända om Gud för en jävla gångs skull lät någonting gå min väg. FAAAAN.

UPPDATERING: Efter att ha finkammat området kring mitt dj-bås, fann jag igår lappen! Win!

Och för dig tar jag vad som helst

Jag vill ha dig

Dom vanliga går vanligtvis

in i någon själslig kris

och sänker sig i hav av is och lider

Men du,

du sitter där och ler

och skrattar gott åt allt du ser

och säger:

"Jag kommer nog i graven ner, var det lider."

Jag vill ha dig

Jag vill ha dig

Jag vill ha dig

till varje pris

What the future holds

Himlen har samma färg som taken. Vit och smutsig. Längs husväggarna reser man ställningar. I ställningarna klättrar män. De ser ut att frysa.

Själv sitter jag på bekvämt avstånd, innanför fönsterrutor. Och funderar.

Jag funderar på var jag kommer vara om ett år. Kommer min säng och min soffa stå i en annan lägenhet, i en annan stad? Det är ingen omöjlighet, och känns dessutom ganska spännande.

Här följer en rangordning av städer jag kan tänka mig att bo och arbeta i:

1) Göteborg

+ En välbekant och trevlig stad

- Förmodligen helt jävla omöjligt att hitta en lägenhet

____________________________________________

2) Malmö

+ Större utbud av allt, verkar vara en trevlig stad, nära till Danmark

- Se Gbg

____________________________________________

3) Halmstad

+ Jag har en ok lägenhet i stan, känner folk osv

- Det skulle inte innebära något miljöombyte

___________________________________________

4) Varberg

+ Välbekant och ganska trevlig småstad

- Egentligen för liten

_____________________________________________

5) Borås

+ Jag skulle kunna se Elfsborg ofta, nära till föräldrahem osv

- Det är Borås

___________________________________________

Spännande, som sagt. Förmodligen kommer jag väl, enbart för att jag tillåter mig själv att drömma lite, hamna i Svenljunga, Hylte, Laholm eller nåt sånt. Yay.

Så här ser man ut när man skriver uppsats

Men nu är den iallafall inlämnad. Jag firade med en kvarglömd hof framför Jönssonligan. Det kändes oerhört värdigt. Imorgon måste jag börja planera för min slutpraktik. Misstänker att minspelet ovan lär återvända då.

2010 (den inte fullt så förenklade versionen)

Jodå. 2010 var ett klart godkänt år. 2009 var ganska kass, så möjligheterna för förbättring var ganska stora. Året har inneburit saker på såväl minus- som pluskontot, och jag antar dessutom att det stora flertalet av alla händelser redan glömts bort. Och det är väl lika bra i de flesta fallen, skulle jag tro.

Året började och slutade kallt. Det har överlag varit alldeles för mycket snö och kyla under 2010. Regn är oftast inga som helst problem för min del, men snö. Nä.

Tjugotio bjöd på en ny lägenhet och två inflyttningsfester. Det bjöd på en 25-årsdag och ett enormt kalas tillsammans med barndomsvänner. Det mesta finns nog redan beskrivet i blogghistoriken här, så nån vits med efterhandsskildringar finns knappast. Dessutom skulle en sån bild nog inte bli helt rättvisande heller, då det nog gått för lång tid. Det skulle kanske t o m ta de där "i lumpen brukade vi.."-proportionerna. Jag har inte själv gjort nån värnplikt (på den tiden det fortfarande beskrevs som en plikt), men ni vet det där härliga fenomenet när man bara minns de bra sakerna och förtränger alla dåliga - ja, det är den grejen jag menar.

Kulturellt tycker jag nog att 2010 blev ett mellanår. Arcade Fire och Radio Dept. släppte visserligen skivor, men ingen av dem ritade om några kartor i mitt huvud iallafall. Inception var en ordentligt överskattad film och Per Oscarsson dog. Nej, 2010 minns vi inte för det vackra, sköna och höga.

Jag minns det för festerna. Som jag i sin tur inte minns helt och hållet alltid. Dels redan avhandlade inflyttnings- respektive födelsedagsfiranden, men också en oerhört festlig semester i ett suveränt Berlin, kaotiska Halmstad-efterfester, Beatles Rock Band med mig som Ringo, den smått legendariska vecka 29-klassikern och årets avslutande dagar med juldagsåterseenden och en nyårsafton som utvecklades till ett whiskeykrig med två 50+are.

Haha, ja jävlar.

Om fokus istället förflyttas mot det 2011 som i sin helhet ligger framför oss, hoppas jag nästa års sammanfattning innehåller mer av allt det som är bra med livet. Skratt, kärlek, hälsa, resor, solsken, popmelodier, lek med syskonbarn, kalla öl, leenden, presenter, fina middagar, livemusik, närhet, kaffe, Euro Talk, nattbad, stearinljus och bakning.

Gott nytt år.