LP-feber (och en trevlig överraskning)

2009

Någon årskrönika blev det som bekant inte. Det vore lögn att säga att jag inte är en nostalgiskt lagd person, men en förutsättning för tillbakablickar är ju att det faktiskt finns någonting att blicka tillbaka på. 2009 var inget sånt år. Undantaget detta:

First I'm gonna make it, then I'm gonna break it

I många avseenden är livet ett spel. Även om slumpen avgör nästan obehagligt stora delar av ens liv, handlar det ändå i mångt och mycket om att behärska livets - eller spelets om du så vill - regler. Att så långt det bara är möjligt utnyttja sina medfödda egenskaper och utveckla de miljöbetingade dito, det är nog när allt kommer kring det livet handlar om.

Hela tanken med livet som en enorm spelplan där man i första hand ansvarar för sin egna spelpjäs, men också kan skaffa sig makten att styra andra spelpjäser, är någonting jag funderat på ett bra tag. Det händer faktiskt att jag fattar beslut baserade på rena ingivelser, där orsaken till detta är att det faktiskt känns som om jag (och nu får ni tänka rent bildligt) överblickar spelplanen och sedan flyttar "min spelpjäs" bara för att se vad konsekvenserna av detta blir. Även om det kan låta fullkomligt idiotiskt, kan jag i vissa vardagliga situationer se mig själv agera rakt mot stundens logik, enbart för att det är möjligt! Det ger mig ibland en känsla av berusning, närmast jämförbar med att få värmande solsken i ansiktet samtidigt som iPoden slumpar fram p-r-e-c-i-s den där låten du inte visste om att du ville höra förrän den började.

Möjligen skulle man kalla det för någon slags märklig kärlek till livet självt, även om en psykolog kanske inte skulle ställa upp på den beskrivningen till hundra procent. Tråkigt nog känner jag inga psykologer, så jag kan inte fråga någon.

Det som kanske är än märkligare än ovan nämnda konsekvenser av fenomenet, är att det långt ifrån alla gånger har positivt utfall. Att först skapa någonting och sedan rasera det enbart för att det går att rasera kan förmodligen inte anses helt och fullt sunt. När detta händer är det naturligtvis inte fråga om sol och perfekta poplåtar. Nej, dessa byts då ut mot en mer svårforcerad gotisk atmosfär (som jag väl egentligen bara är förtjust i om det handlar om skönlitteratur). Då är det svårt att vara Oskar.

Om att måla in sig i hörn

För 3,5 år sedan då min utbildning här inleddes och jag flyttade till stan, var jag inte ensam om att göra just detta. Lärarprogrammet, som är skolans största, har i regel uppåt två hundra nya studenter varje läsår. I en sådan kull blir det till en början en kärna av sisådär 40-50 personer som är i ungefär samma ålder (20-25), har ungefär samma civilstånd (singel) och tycker att det är en bra idé att dricka alkohol minst två gånger i veckan. En slags "lära känna varandra"-process inleds redan innan höstterminen börjar för de studenter som deltar i högskolans nollning, och sträcker sig sedan några månader in på vårterminen, vanligtvis i form av festligheter av olika slag.

Vad som sedan händer är att folk inte längre pluggar samma saker (det gör man nämligen första terminen, alla 200!) och därigenom delas upp i mindre klasser med olika ämnesinriktningar. Dessutom har folk börjat lära känna varandra och törs prata med åtminstone 10-20 av de andra lärarstudenterna utan att alkohol är involverat, plus att folk börjat profilera sig på olika sätt.

Den från början så homogena gruppen splittras så sakteliga. Naturligtvis mest av godo, men lite tråkigt är det också. Far vi längre fram i tiden, minskar kretsen än mer, i form av exempelvis avbrutna studier, samboliv (som sjukt nog kan innebära att folk reducerar kontakten med omvärlden till ett minimum), klassbyten och så vidare.

Anledningen till att jag funderar över detta är att jag igår av en slump hamnade på en examensfest med (nu färdiga) lärare som började på högskolan samma höst som jag, 2006. Det var jättekul, även om vi i ärlighetens namn kanske inte har särskilt mycket gemensamt. Av den sistnämnda anledningen har vi heller inte umgåtts sedan den där första terminen för tre år sedan. Hursomhelst slog det mig plötsligt att min krets kanske blev för snäv någonstans på vägen. Att jag varit alltför selektiv i hela vänrelationsodlingen. Det kan tyckas vara en "skitsamma-grej" och ett alldeles för hypotetiskt resonemang egentligen - men ibland funderar jag på konsekvenser och verkningar av mina beslut och mitt agerande. Vart det tagit mig, och vad jag kan ha gått miste om på vägens gång.

Om-historier har alltid fascinerat mig. Inte bara när det gäller mitt eget liv, utan gärna i form av litteratur och film. En av mina favoritfilmer (romanen den baseras på har jag inte läst) i det avseendet är Fatherland från 1994. Den tar sin utgångspunkt i att Andra världskriget slutat med tysk seger i öst och att man också lyckats slå tillbaka de allierade. Dessutom har man lyckats hemlighålla hela förintelsen. Det är med andra ord upplagt för en intressant film.

Som vanligt körde jag av vägen nånstans på väg mot ursprungsmålet. Tough luck.

In an apartment in another part of town

Vy från kök.

Dito.

Vy från vardagsrum/sovrum.

Hall.

Kök.

Kylkollage.

Vardagsrum/Sovrum.

Detta har hänt:

• Jag har flyttat till en större och trevligare lägenhet.
• Jag har handlat en skohylla, en dörrmatta, 6 stycken blommor, en påse blomjord, en taklampa, en toalettsits, en sax, en skål, en förlängningssladd, två persienner (som jag ska lämna tillbaka), en sladd för bildöverföring dator till tv, två blockljus, fyra bordstabletter, en matta.
• Jag har inrett min stora trevliga lägenhet med dessa.
• Jag har planterat om de 6 blommorna och kände mig då som Ernst Kirchsteiger.
• Jag har upptäckt att man förmodligen inte kan bada i lägenhetens badkar, vilket är skit.
• Jag har sorterat min skivsamling och plockat bort en del titlar på grund av att de helt enkelt inte får plats i min hylla.
• Jag har suttit i en bil som började brinna. I släckningsarbetet, som skedde med snö, brände jag min hand.
• Jag har varit på sjukhuset med min hand.
• Jag har köpt svindyr infektionsförhindrande medicin till min brännskada (tredje gradens, om det säger någon någonting).
• Jag har upptäckt att jag om typ två veckor ska ha bestämt ett b-uppsatsämne.
• Jag har dragit på mig en enorm förkylning.
• Jag har sakta men säkert börjat lyssna sönder Hästpojkens nya skiva.
• Jag har svurit åt snön och vädret i snitt 25 gånger per dag.
• Jag har sedan inflytt snittat tre avsnitt How I met your mother och en Twix per dag.
• Jag har insett att 2009-sammanfattningen inte kommer bli av, och det bekommer mig heller inte. Det finns ju egentligen inte särskilt mycket att skriva om.