Det förföriska i det förjävliga

Lycka. Är det det livet går ut på? Endorfiner, rus, tillfredsställelse och så vidare? Kanske. Att få det bra och allt det där.

För många människor är lycka samma sak som glädje. Att vara glad. Själv ser jag nog mer lyckan som ett slags permanent tillstånd. Ett som sträcker sig över humörets nycker och de dagliga, yttre faktorer som inverkar på just detta.

Det svarta är också en del av lyckan. Om kontrasternas betydelse för välbefinnandet tror jag redan att jag funderat kring tidigare (orkar inte kolla), men utöver det vill jag också mena att jag nånstans mitt i tillvarons svackor, på ett milt uttryckt paradoxalt sätt, kan känna mig ganska väl till mods. Att det någonstans är lite skönt att må dåligt. Det kan säkert låta helt bisarrt, men så är det faktiskt.

Här kan också en tydlig skillnad mellan Oskar, 26 år och Oskar, 17 år hittas. Hos den senare var svackan svartare är nätterna i pojkrummet. För Oskar, 26 år, har däremot svackan blivit en accepterad del av livet och kanske också därför mer uthärdlig. Rentav helt okej, faktiskt. Och det känns nästan mer och mer konstigt ju mer jag tänker på det.

Någon vände blad och berättelsen tog en ny väg. Från sidor, rader och bokstäver som handlat om Stora Hörsalen på Humanisten, jämförande seminariediskussioner, bussbyte vid Svingeln och en känsla av att hasa sig baklänges in i framtiden - mot sidor med mer konkret innehåll. Sidor om verkligheten. Om en tydligare väg in i ännu inte upplevd tid.

En grundkurs i religion blev en anställning och ett vikariat vid en högstadieskola. En mer jordnära och inrutad tillvaro, istället för innerstadsliv med kaffe i pappersmugg och vetenskapliga syner på världsreligionerna. Ironiskt nog också ett billigare liv, trots ett ordentligt kliv på den kapitalistiska stegen. Arbete 8-16 och ofta längre, stimulerar inte konsumtion - utan mer basala fysiska behov såsom sömn och hunger.

Det är fint att vara tillbaka i verkligheten. Att vara behövd istället för att behöva. Att prata och agera istället för att anteckna. Att arbeta åt någon annan än sig själv. Det är tuffare, men ändå så oändligt mycket mer utvecklande.